Söndag morgon. Uppe jättetidigt för att ta tåget till Uppsala för att hälsa på barnbarnen och en snäll granne som hjälpte till och skjutsade. Jag var i Mjölby och på väg till in till stationshuset när min mobil ringde. Det var sonen.
-Minstingen har hög feber och hostar. Hon har varit krasslig under veckan och nu sämre och inte alls pigg.
Jag får släppa mina farmorsinstinkter om att jag vill åka till barnbarnen och bli doktor i stället. - - Ett sånt litet knytte och fem dagar med feber och nu försämarat AT (allmäntillstånd). Det ska ni åka till sjukhuset med. Det är inget att vänta på -åk nu.
Först besvikelse men jag vet ju att de där småbarnsbakterierna sänker ju mig fullständigt, självklart skall jag inte åka. Men visst- jad hade sett fram emot att få bygga pepparkakshus med treåringen.
Sonen hade rätt- om jag blir smittad är timingen den sämsta tänkbara. Om några dagar bär det av till Hawai för att hålla kurs. Det vore väl verkligen att ramla ur startblocken om jag kroknade precis då .
Summa summarum. Vilken tur att jag har en så klok son och svärdotter som ringer även om det kändes som Susanna Kallur- ramla ur startblocken eller ramla på första hindret eller snubbla på målsnöret. Pepparkakshuset får vi bygga en annan gång och Smarties och Nonstoppåsarna får vänta, om jag inte tröstäter upp dom förstås. Nä nu får jag hålla i mig.
Ja jag är besviken för att vi inte kunde ses men samtidigt oerhört glad och tacksam
att det finns möjligheter för att ta små sjuka barn till sjukhus för undersökning och behandling. Än så länge kanske jag får tillägga- vad händer i dessa tider av finansoro. Hur skall det gå med sjukvården. Vi är många som behöver den, just nu mitt lilla barnbarn.
Det är nu ljust ute och solen skiner och idag är det den mörkaste dagen på året och nu vänder det. Det ljusnar för varje dag. Det skall jag inte glömma idag!
Christina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar